some wierd thoughts

Ibland känns det för mig som om jag skulle bo i en ny tvättad glasburk. Jag bara ser på världen som om där inte skulle finnas något "smuts" som gör den sämre. Detta betyder att då det händer något hemskt så tar det hur länge som helst för mig att komma tillbaka till det normala igen, in till min glasburk. Ger ett exempel; då när min morfar dog tog det över ett år för mig att komma in på det normala igen. Ungefär ett och ett halvt år senare dog min farfar och sedan ännu en mycket nära vän. Det tog länge och ibland när jag tänker på någon av dem så vill jag bara springa in i väggen. 

Kom att tänka på hur dålig är egentligen är i skolan. Har typ det sämsta betyget i klassen, får de sämsta provresultaten och vet aldrig någonting när lärarna frågar något. Vad skall det bli av mig? Jag vet inte till vilken skola ja skall söka efter högstadiet, alltså  till något gymnasie eller yrkesskola. Jag vet inte ens vad jag vill börja göra. Jag vet ingenting! Med mina betyg slipper jag inte heller in någonstans. Ungefär två månader har jag kvar att fundera ut hur jag vill min framtid ska se ut för en tid. Kommer jag att i resten av mitt liv leva i glasburken och inte göra någonting åt det? Tycker inte om att ha allt planerat och klart för vad som kommer att hända. 
Förlåt för det är angst inlägget..